isabellaStrm

Jag förstår inte att du nu också är borta. Borta med sanden, eller hur säger man? Det spelar egentligen ingen roll, det som spelar någon roll här är att jag aldrig kommer att få träffa dig igen. Aldrig någonsin. Det känns overkligt, vi som spenderat så otroligt många somrar hos er. Med er, Barbro och dig Rune. I ert hus uppe på Dalarö, så vackert. Det är det jag förknippar dig med, något vackert. Jag var på något sätt alltid lite smårädd för dig, när jag var liten men ändå när jag blev äldre. Det var alltid någon mystiskt med dig, men det gillade jag. Du var så otroligt snäll. Men sedan i fredags är du nu bara borta, någonstans där ingen vet.

R.I.P. Rune, jag saknar dig.